Det har gått en månad

Ni får bara ursäkta mig för mitt dåliga bloggande men mitt liv har under den senaste månaden varit fyllt av arbete, kurser och olika saker som tillsammans gjort att jag än en gång är på gränsen till burnout. Är inget vidare på att pussla ihop min vardag till en fungerande enhet. Och sedan när man blir så glad över nya jobb och nya möjligheter så vill det bli som det blir.


Nåja, bloggande kommer nog under vintermånaderna att vara ganska sporadiskt eftersom det finns så mycket att göra här hemma och litet tid att vara på torpet. Men genast då solen börjar titta fram efter den kommande vintern kommer jag nog att bli så till mig av glädje att det också syns här i bloggen. Oj, vad jag väntar på den dagen.

Litet har vi väl hunnit med på torpet också fastän vi inte har varit där så mycket. Har förutom mitt frilansande arbetat med både att göra både smycken och luffarslöjd. Luffarslöjden säljer jag i den lilla Ida-boden som finns vid Krämaretorget i Borgå. Dit skall också våra canvastavlor gå till försäljning nu när vi fått vår printer i skick igen.

Droppbilden får visualisera hur ledsen jag är över trädgårdssäsongen är över. Saknaden känns i hela kroppen samtidigt som det är härligt att veta att den snart är här igen. Först börjar planeringen, hoppet om våren och efter det är vi där igen. Underbart.
Inne i stugan har vi fått upp köksskåpen och de ser ganska bra ut fastän luckorna ännu saknas. De ligger faktiskt i en hög på vårt vardagsrumsgolv och väntar på att Krisu skall ta itu med dem, så att så alltså. För tillfället kan man faktiskt kalla dem för en pikant inredningsdetalj:o). Ha det så bra så hörs vi i den kommande vinterkylan!

Ett år på torpet

Det har hunnit gå ett år sedan vi för första gången såg torpet och därefter blev torpägare i rask takt. Det har varit ett år med en hel del känslor. Mest glädje och iver och egentligen ganska litet av ilska, frustration och besvikelse.
Minns hur jag reagerade när jag för första gången såg till salu annonsen i en Lovisabanks fönster. Såg var det fanns på den lilla kartan vid fotografiet och tänkte; fel plats.

Det gick några dagar och jag googlade platsen och märkte att det nästan bara var stora vägar dit, ett i mitt tycke stort plus. Funderade ännu en tid tills jag beslöt mig för att gå in till fastighetsförmedlaren för att fråga mer om det. Tänkte att jag annars kommer att ångra mig. Under tiden hade jag på nätet sett bilderna av interiören och konstaterat att litet färg kanske kunde åstadkomma under.

Torpet hade faktiskt varit till salu under hela sommaren och setts av många som alla tackat nej. När vi var där för den första gången hade jag i mitt sinne gjort mig redo för det värsta. Det jag såg var en liten stuga som hade en relativt nygjuten grund, bräderna på väggarna verkade ganska nya, interiören var mörk men om man tog bort gardinerna och målade väggarna kom man redan långt. Ett snyggt innertak medan det yttre var hemskt, en vattenläcka i "kamarn'" och en mängd av möjligheter.
Trädgården var igenvuxen och där fanns en hel del konstigheter som plåtskjulet - nu lyckligen borta - och ingången till jordkällaren - som ännu är ogjord på grund av tidsbrist.
Starkast var ändå känslan av att någon brytt sig om stället och arbetat mycket med detaljerna medan helheten på så sätt hade fått lida.

Det är faktiskt i trädgården som det skett mest. Den har varit en enorm glädjekälla för mig som riktigt har kunnat frossa i att plantera, planera och odla. Allt det är egentligen en fullständig överraskning för mig. Har tidigare njutigt av trädgårdsarbete i en mindre skala när vi hyrde ett litet hus i Forsby. Kunde ändå inte föreställa mig att det skulle bli en sådan passion:o).
Det första som försvann var det stora beståndet av gullris mitt på gräsmattan. Redan så litet åstadkom en helt annan känsla när man stod på gården. Nu växer det tätt med gräs där gullriset fanns. Vi har sått två tre gånger för att det säkert skulle växa...

I stugan har vi nog åstadkommit en hel del trots att vi inte ännu kunnat bo där. För ett år sedan fantiserade jag nog att vi redan då sommaren började skulle vara klara med renoveringen och bo där under veckosluten. Jo, man får nog le. Jag är litet överoptimistisk ibland.

Kan inte säga annat än att det har varit ett bra år för oss under vilket mycket har hänt. Kanske litet annat än jag trott men det har gett desto mera. Nyligen skrev jag att det så många gånger varit balsam för själen att vara där och arbeta. Och mer skall det bli för vi har ju faktiskt bara börjat!

Ett tunt lager snö

Vi är bara i mitten av oktober och det ligger ett tunt lager av snö över bygden. Undrar hur läget är i Strömfors men antar att där ser likadant ut som här i Borgå. Snön har med andra ord täckt mina blommor. Får med andra ord säga adjö åt dem för i år och hoppas på att så många som möjligt överlever vintern och växer upp i vår igen.
Men om jag har lärt mig någonting om den första snön så dröjer det inte så länge innan den har smultit. Fastän har man ju varit med om överraskningar förr också.

Fick nyss min vintergyta färdigplanterad så nu är det den som möter de som kör på vår lilla väg istället för sommargrytan med några vissnade nejlikor. Det känns rätt att ha den på plats när det till och med är snö ute!

Vi han nätt och jämt bli klara med uppvärmningen och bastuugnen innan det blev kallt ute - skönt. Det blir fint att komma dit då man snabbt kan värma upp inomhus. Saknar redan nu känslan att komma in i den varma ombonade stugan. För att inte tala om staketet. Det är kanske inte helt färdigt men det var nog i sista valetet det blev gjort. Ett lås på porten och hundarna kan komma med på Strömforsbesök. Vad de skall bli glada över att kunna röra på sig fritt och galoppera vilt omkring på tomten:o).

Det susar i säven

Ånej, jag tror inte att den kinesiska kärleksörten på bilden är säv. Rubriken handlar om helt andra växter.
Men till saken, det är nämligen så att häromdagen tog Krisu ett ömt tag i sin kära gräsklippare, och gjorde en vådlig klippomgång av det sista området invid torpet som ännu i somras var äng. Plötsligt tjöt min mor till. Fastän han hunnit meja ned det mesta så att det bara smällde i gräsklipparen hade några taniga exemplar av strån från sävsläktet undvikit den totala förintelsen. Så nu susar det verkligen i säven också i Strömfors.

Om jag förstått saken rätt så är säv vanligtvis något som åtminstone i Österbotten används till korgtillverkning. Undrar hur mycket säv som susade innan Krisu tog tillfället i akt att meija ned det sista av ängen.
Han gillar att klippa och är inte sen med att ta ut gräsklipparen för en runda. Inte klagar jag heller. Det ser fint och trevligt ut när gräset är snyggt klippt och dessutom blir ju den delen av tomten vi använder för trädgård på det här sättet större hela tiden:o).

Den kinesiska kärleksörten har jag plockat i trädgården här hemma och haft i flera veckor i ett vattenglas för att den skall få rötter. Det lyckades inte precis men någonting kunde man ju ändå ana. Nu är det tid att sätta dem i jorden så man får bara hålla tummarna att de skall rota sig ordentligt. Tycker om växten trots att det finns en litet sorgsen sak med den. Då man tar in en bukett, för dekoration för några månader framåt, vet man verkligen att hösten verkligen har kommit! There's no turning back!

Ett minimalt steg för mänskligheten men...

Tro det eller inte men det har kommit något som kan identifieras som en port till torpet. Förvisso är den inte färdig, den går heller inte att stänga och saknar sina dekorationslister. Men där är den och ger litet trygghet, man är omgärdad och det skapar faktiskt en helt annan känsla.
Nå, som sagt finns det ännu mycket att göra trots att hela det området som skall vara inhägnat faktiskt är det. Vi har på några ställen använt ett litet lägre stängsel som Krisu fick på köpet när han var till återvinningscentralen. Det är litet rundat i kanterna och ser charmigt ut. Men när till och med jag kan stiga över det, så vad kan då inte en hund som ser sig tvingad till att hälsa/skälla på någon som går på vägen.

I bakgrunden syns vita stolar och samma färgs fyrkanter. Det är mitt projekt. Håller på att måla utsidan av köksskåpen. Tyvärr räcker det inte med två lager så får fortsätta när tid finns. Under tiden får vi renovera skåpdörrarna. De är i gott skick men måste här och där limmas litet. Dessutom skall det göras en hylla mellan de två skåpen så att det blir litet luftigare. Hyllan skall jag pryda med en spetsbård. Få se om det ser fjantigt ut eller - som jag inbillar mig - gör det hela litet mjukare?

Luftvärmepump och tända ljus

I går for Krisu i förväg till torpet medan jag startade senare med mina föräldrar. De hade bokat in Strömfors i kalendern för lördagen. Som pensionärer har de ett så späckat program att man ibland nog är rädd att de skall bli helt burnout.
- Men det lugnar ned sig snart, sa mamma glatt medan hon skrev in nya grejer i almanackan.
När vi kom fram var det varmt och skönt i stugan. Krisu hade värmt upp med luftvärmepumpen och eldat i både bastu- och vedugnen. För att lysa upp det hela hade han tagit de ljus som fanns tillhanda och placerat dem runtom i torpet. Oj vad det värmde mitt hjärta att komma in i värmen och uppleva stämningen:o)!

Vår luftvärmepump har fungerat bra. När vi kom fram hade den redan slagit av på grund av värmen. Då den startade upp var den relativt högljudd men effektiv. Ljudet har vi, som jag redan sagt, räknat med och den är ju inte precis där vi skall vara hela tiden utan alldeles vid ytterdörren.
Ett litet minus som vi inte har tagit i beaktande är att den avger kondensvatten som nu droppar ned i en behållare på fönsterbrädet. Vi måste hitta på någon lösning på det och jag föreslog att Krisu skulle läsa bruksanvisningen eller fråga försäljaren hur man skall göra. Alltid bra saker när man prövar på nytt.
Ibland föredrar han ändå att göra saker och ting på det manliga sättet. Försöka först, fundera en hel del och sedan till sist, om inget annat hjälper, ta fram bruksanvisningen.

En gåva av pappa

Den lilla farstun/förstugan har, i väntan på den fina glasverandan (sen någongång i framtiden), en särskild plats i mitt hjärta. Den är söt med sina två fönster men var då vi kom till torpet beklädd med fula bruna kovalevyskivor och fullastad med skräp. För min pappa var det ett utmanande projekt och ha sade genast att det där skall jag ta hand om. Så sedan våren har han då han hunnit, suttit där i lugn och ro och beklätt väggarna med panel. Det som var en mörk liten håla har när jobbet framskridigt visa sig vara en förtjusande liten farstu vars väggar skall bli vitlaserade, allt enligt hans önskemål.

Är faktiskt jätteglad över det arbete han har lagt ned på den för annars skulle den ännu ha varit i sin ursprungliga version. Krisu och jag ju har haft fullt upp med annat. Dessutom kostar panel en hel del och tror nog inte ens att han, när han började arbetet, hade någon hum om hur mycket det sist och slutligen skulle gå åt.

Det enda jag gjort är ett fönster som fått sina kryss och förstås den fina vita bänken som nu är färdigmålad och väntar på att ställas in på sin rätta plats.

Det är just det här veckoslutet som är det sista med varm och solig oktober, åtminstone om man skall tro meterologerna. Sen skall det bli nordliga ishavsvindar och kallt, brrr... Få se hur det är inne i torpet då uppvärmningen borde vara fixad. Mer om det och bilder på kommande:o). Ha en härlig höstdag och njut medan det går!

Höstglöd vid åstranden

Solen skiner och det är ännu varmt ute fastän vi redan är inne i oktober. Å andra sidan har vi haft enligt statistiken haft den mulnaste september på länge. Men man skall inte hänga läpp över sådan. För det första tänkte åtminstone inte jag på septembers mulenhet förrän jag läste om den och för det andra så lyser solen nu:o).

Har spenderat en rolig och inspirerande förmiddag tillsammans med min kompis Annika som stajlat litet höstbilder åt mig. Bilden är ett exempel på det. Det är verkligen roligt när man får i lugn och ro skapa, fotografera och umgås. Eftersom hon bor nere vid åstranden trodde väl turisterna på andra sidan av stranden att vi var västra proffsen.
Men snyggast var nog min bakvärmare. Fick linda en halsduk runt baken eftersom vi var i skuggan och min rock var för kort... Det var väl en syn för gudar det! Börjar väl bli dags att lägga åt sidan alla korta blusar som var inne då det modet var pop. För inte är det väl så att jag vuxit på bredden och att de därför är så sjuttons korta, näeej då...

Kommer att vara kursledare i video under tre dagars tid så bloggandet blir ganska sporadiskt. Håll tummarna, kan nog behöva det då jag står framför klassen och inte är på kurs som i förra veckan, litet ironiskt va?

Minns mina kära genom saker jag använder

Gamla möbler, textilier och prydnadssaker som har tillhört mina morföräldrar, mina farmor och min gudmor är viktiga inredningsdetaljer för mig. En orsak är förstås att jag tycker om dem men de påminner mig också om de mina som gått bort och håller dem med mig. Låter det tokigt?
Till exempel handduken broderad med initialerna ML. ML är min mormor Mary Lindqvist, momi alltså, och när jag har handduken framme eller använder dem så minns jag henne. Känner en närhet och att det förflutna finns med mig i livet. Nu talar jag alltså inte om spöken eller sådant utan bara om kärlek och trygghet.
Kanske det här är riktigt dumt för det sägs ju att man skall leva i nutiden och inte i går. Samtidigt är det ju lika viktigt att ha ordentliga rötter i sitt liv och det är väl det jag försöker.
I varje fall är det inte riktigt Feng shui där man skall städa ut det gamla som kan hålla en tillbaka för att kunna gå vidare. Men var och en har väl sin egen väg att vandra!
P.S. Den vackra linnehanduken finns i utetuppen på torpet. Vill alltså tillägga att jag använder föremålen i vardagen. Placerar dem inte på någon piedestal! D.S.

Om hur man borde blogga

Det finns do's and dont's för allt och så också för bloggskrivande. Hörde just hur Peppe Öhman, finlandssvensk storbloggare berättade om att man skall skriva korta inlägg med mycket bilder och länka mycket. Alltså vara generös mot sina läsare och inte låta bloggen vara en slutpunkt på nätet!
Just det, inte precis vad jag brukar åstadkomma, förutom bilderna kanske. Men om man tänker på mina textmängder så drunknar väl mina bilder i bokstavsmassan. Nå här är alltså ett kort inlägg. Skriver snart ett längre med bild, lugn...

Högt i tak

Hur härlig är inte en höstdag när den är som bäst? Då glömmer man dysterheten från deprimerade grådaskiga dagar och kan äntligen andas djupt och ta tillvara energin som flödar. Okej, fick väl litet överdos av höstenergi i går men njöt så av att vara på torpet, av tystheten där och av hur högt det var i tak i trädgården. Det enda som egentligen störde var ljudet av skott som då och då bröt tystnaden. Älgjakten har börjat och jag hoppas att de missade:o).

Just nu är det lönnlöven som faller från träden och ägnade mig bland annat åt av att kratta de granngula löven. Doften av dem är ju så härlig och jag förvandlades i mitt sinne till ett barn. Hade faktiskt lust av att hoppa i den stora hög jag hade krattat ihop för att vältra mig i den. Det gjorde jag förstås inte men hoppas i mitt stilla sinne att alla har sådana doftminnen från tiden som liten.

Minns hur Nenne och hans kusiner brukade njuta av höstdagar med att hoppa i högar som mormor hade krattat ihop. Samma gjorde jag och min syster när vi var små. Tiden då Nenne var liten var på många sätt härlig och saknar den, men livet skall gå framåt. I stället får man ibland privilegiet att plocka fram och vårda minnena när man blir triggad av en doft eller någon annan känsla.
Det här var redan på digikamerornas tid så har fina hösthögsfotografier i mitt bildarkiv som jag då och då går igenom. Underligt nog men för mig är det de vanliga bilderna som ligger i sina fotoböcker och glöms bort medan jag då och då går igenom bilderna på datorn. Kanske det bara är jag som är litet tvärtom men man kan ju samla ihop trevliga album på dator som är mer lättilgänliga och mindre dammiga.

Förutom höstlöv bjuder ännu flera av blommorna på höstliga överraskningar. Min New Dawnros har både blommor och skott och verkar trivas ypperigt på sin plats vid vår kommande port. Morsdagsrosen som jag köpte i slutet av maj för tre euro har hela sommaren producerat härliga blommor trots torkan. I går var det malvan som jag fick av en god vän som bjöd på skira blommor, så vackra...

En ledig dag

Hur skönt är det inte med en ledig dag när solen lyser och veckoslutet står inför dörren. Det är som om det goda vädret smittar av sig både på oss människor och på djuren. Hundarna är helt vilda och vill bara ut och springa. Värst är vår gamla dam Nelly 10 år, som trots litet stelhet i ryggen, vill ut och galoppera vilt i hundgården.

Själv håller jag på och laddar upp för veckoslutet och försöker planera allt som skall göras för att få arbetet så effektivt som möjligt. Bilden visar ett viktigt och intressant projekt på torpet som snart kan ta ett steg framåt. Hålen, som ju inte är särskilt snygga, är ventilationshål till en luftvärmepump som har hela enheten på insidan. Det för att undvika skadegörelse när vi inte är där.
Det fina med den är då den är en alltiettversion av en luftvärmepump så kan Krisu installera den i stället för att man måste anlita en specialinstallatör som kräver multum med pengar.
Får se hur mycket ljud den för jämfört med en vanlig pump men eftersom den blir placerad på väggen i tamburen så kommer den ändå inte att störa så mycket. Planen är att det till den skall installeras en manick som man via mobilen kan aktiveras hemifrån vilket skall leda till att det i torpet är en behaglig temperatur när man kommer fram. Det är en verklig lyx. Men eftersom vi inte kommer att ha något värmesystem igång hela tiden så sparar vi nog både energi och pengar under kalla höstar och vårar. Dessutom finns där bade bastu och vedspis som får fungera som värmekällor då vi är där.

Problemet men installeringen har varit hålen. De är 17 centimeter i diameter och vi har inte fått tag på en (hål-)borr med den dimensionen. Femton centimeter lär vara det maximala man kan hitta utan att anlita yrkesmän för att görs det. Nå Krisu brukar inte vara rädd att ta itu med problem och har gjort hålen med hjälp av alla verktyg han hittat. Nu är de äntligen där och och kanske vi snart får upp apparaten på insidan också. Då kan vi äntligen mäta ut hur bred hatthyllan för ytterkäder skall bli och efter det sätta skåpen på plats. Allt hänger med andra ord ihop när det skall rymmas mycket på inte så många kvadratmeter.

Älskade trädgårdsskjul

Aah.. vad fint det är att vara tillbaka hemma och i lugn och ro få skriva ett blogginlägg. Videokursen var rolig men det är skönt att komma tillbaka i sina gamla hjulspår och få göra de saker som man brukar om morgnarna. Förutom att det var en trevlig kurs så träffade jag en tidigare kurslärare och tanken föddes om en kurs till. Troligen styr jag nosen mot Hfrs snart igen i deckarskolans tecken. Det blir roligt och jag bara känner hur inspirationen till mitt ofärdiga bokmanus åter flödar till och karaktärerna vaknar till liv efter en ettårig törnrosasömn.

Men till det älskade torpet och det fina lilla trädgårdsskjulet. Det har fått en alldeles egen hylla där jag ordnat mina saker. Trädgårdsskjulet är my turf och därifrån skall Krisu hålla sig borta. Han har redan hunnit placera ett spett där som jag tittat litet snett på. Snart kommer väl mer och mer så länge det finns plats. Men låt gå för spettet, man kan väl använda det i trädgårdsarbete också.
Hyllan är världens skrangligaste sak som inhandlades på det eminenta varuhuset Hong Kong. För säkerhets skull stod det redan på förpackningen att den skulle fästas i väggen annars skulle den nog rasa med ett brak vid minsta lilla ojämnhet i golvet. Tänk vad mycket mer spännande det skulle ha varit om man köpt det i Hong Kong. Men därifrån skulle man väl släpa hem litet finare hyllor:o).

Flera av trädgårdsredskapen som syns på bilden köptes för många år sedan från en tysk billighetskedja och är bokstavligen obrukbara. Går i två delar när man använder dem. Mitt favoritredskap är dock den fina hackan med trähandtag (engelsk), till vänster på hyllan, som jag en gång köpte på rea. Njuter att få använda det praktiska lilla verktyget som också är vackert. Det passar mitt sinneslag som jag gärna vill kalla estetiskt.
Nej, ha det nu bra i dag. Själv skall jag nu ut och göra bussiness denna soliga höstdag!

Babysteps

Mina mål för den här bloggen känns aningen ironiska så här retrospektivt sett. Meningen var ju att bjuda på härliga inredningsbilder som inspirerar. Det närmaste jag kommit det är faktiskt det här toafönstret där kannan och fatet i varje fall har en liten charmfaktor. Att fatet är av plast hoppas jag att ni förbiser. Så småningom skall det bytar ut till ett proslinsdito med avlopp. Och den enda tvål som får användas där är självklart miljövänlig - ingen ironi här inte!
Nå hiljaa hyvää tulee som det heter på det första inhemska och snart är vi faktiskt i den situationen att jag kanske kan erbjuda trevliga interiörer och stilleben. Men innan dess får jag mumla mitt mantra slow life, slow life Marit...

Nåväl, nu kommer jag i varje fall att vara obloggad i några dagar för jag skall delta i videokursen i Hfrs igen. Förväntar mig mycket jobb och ett tillstånd som påminner om en totalkoma när jag kommer hem med buss halv sex på kvällen.

Om någon undrar vad jag tänker göra med snöbärsbusken har jag kommit till en kompromiss. Under den tid som den bär bär (!) kommer jag att ingärda hela kullen med ett provisoriskt staket. Fiffigt vad! Med andra ord skjuter jag upp problemen till framtiden, och vem vet kandske vetenskapsmännen före det har hittat på något som utrotar parkslide :o), vi hörs om några dagar, ha det så bra!

Höstängel och snöbärsbuske

Vår lilla trädgårdsängel sitter ute en fin dag på sin sten och begrundar livets allvar. Det är högt i tak den här dagen när hösten är som allra bäst. Nästan som en indiansommardag när man var barn.
Det är så roligt med betongprydnadsföremål för att man faktiskt kan lämna dem ute året om. Ser fram emot att ta bilder av ängeln under hela året - bara för att visa årets växlingar. Så mycket grönt finns där nog inte för att det skall vara helt beskrivande men försöka duger alltid. En positiv livssyn är det viktiga. Både för änglar och oss vanliga dödliga.

Snöbärsbusken vars bär syns framför ängeln har gett mig ett dilemma. Den lilla kullen - som också är fylld av parkslide - har flera snöbärsbuskar med de vita vackra, men giftiga, bären.
Det som bekymrar mig är förstås hundarna och att de tycker om att äta bär från buskar. Det bevisades häromveckan hemma i trädgården. I deras hundgård finns också min mors björnbärsbuskar som i år hade fina stora bär. Mamma hade följt med dem och väntade ivrigt på den stora dagen hon kunde plocka dem.
Själv såg jag till min förvåning hur Keiko & comp. stod och smaskade i sig de största bären som var på lämplig noshöjd. De tuggade så att det bara blev delar kvar av bären.
När stackars mamma kom dit, utrustad med skål för att skörda bären, möttes hon av en av snåla hundar besudlad buske. Hon förstod ingenting innan jag förklarade det hela för henne. Månne inte björnbären i nästa år kommer att bindas betydligt högre uppe än i år:o).
Men tillbaka till snöbärsbusken. Bären lär inte smaka särskilt gott så risken är förstås inte väldigt stor att hundarna skall äta av dem. Men den finns och jag oroar mig. Problemet är parksliden. Om jag klarar av att få den decimerad så finns ändå rötterna under kullen som kan vakna till liv igen om man börjar gräva. Och det finns så mycket snöbärsbuskar att man måste gräva för att få bort dem. Vad göra när man bara har dåliga alternativ?

A perfect day

I dag var det den perfekta höstdagen för en arbetsresa ut till torpet. Solen sken och det var dis i luften. Ute var det varmt och vi njöt medan vi jobbade.
Bilden ett exempel hur det kan gå om man gör plåttak av använda plåtar som redan från förut har hål. Det regnar alltså in på toan och inför vintern måste det åtgärdas. Vad gör min kära make, byter ut plåtarna mot nya? Nej. Bygger ett filttak- nej! Han täcker taket med en dubbel presenning och håller tummarna att den inte skall rivas sönder i höststormarna. Nå det ser i varje fall bättre ut än jag trodde, så tummen i varje fall upp för det.
Är inte min tupp fin på utetuppen. Ännu bättre blir det förstås när utetoan blir fint röd med en blå dörr:o)
Jag målade i dag första varvet på en avlång bänk i furu som skall komma i förstugan. Bänken såg så lång ut här hemma så jag var rädd att den skulle vara alltför stor. Det visade sig vara tvärtom, den var för kort men i stället nästan för bred. Den hörde till det vi hämtade hem från Sverige. Själv trodde jag att det var en bastubänk. När jag målade den hittade jag stora nitar av koppar och mässingbeslag under den. Hoppas att jag inte har vanhelgat någon designbänk. Vi har nu kommit underfund med att min gudmor hade en del designmöbler... Visst skulle det vara snopet, men å andra sidan gillar jag bara inte furumöbler.

Torsdagspysselkväll

Har tillbringat en trevlig kväll i smyckeskonstens tecken. Skriver mer om det i morgon:o).
Har blivit alldeles hooked på att göra smycken. Eftersom jag är en "planerare" i själ och hjärta ägnar jag en hel del tid åt att gå igenom hur man skall göra dem i huvudet. Sen är det bara att sätta ihop dem. Fast måste nog medge att när inspirationen faller på hittar man på små förbättringar under arbetets gång.
Kanske är ordet pyssel litet fel i det här sammanhanget för det indikerar på något man gör mera för skojs skull genom att klippa och klistra. Skulle gärna hitta några återförsäljare för mina smycken så skulle man kunna göra mera. Alltså ha jobb också då när alla artiklar är skrivna.
Nåja, nu måste jag rusa på en spännande träff med en kompis, skoj, vi skall planera kommande projekt:o).

Parkslide och skrothögar

För tillfället kämpar parksliden ännu på och har svårt att låta bli att köpa en ny trädgårdsgiftflaska och spraya på, åtminstone på några ställen. Måste bara ha tålamod och vänta - slow life, ni vet. Sist och slutligen så har det ju inte gått så lång tid sedan vår hemska besprutningsdag. Jag har ännu dåligt samvete för den. Samtidigt gör tanken att det inte var tillräckligt mig ångestfylld. Jag ser framför mig en sommar till med svettlackande rensning (klipp) som tar timmar varje gång man kommer till torpet.
Bladen till parksliden på bilden hänger en aning och hoppas innerligt att det betyder att den ändå har påverkts. Att bladen inte bara hänger för att det är höst och den så småningom vissnar helt av naturens gång. För att sedan livskraftigt uppstå i vår till en ny kamp:o(.

Den här veckan har betytt arbete och bara arbete men nu börjar det lugna ned sig och kan snart byta till torpmode. Det längtar jag efter. Att vara där är balsam för själen och gör mig (och Krisu förstås) gott.
Redan det att man arbetar fysiskt är tillfredställande. Låter löjligt men om man, som jag, är van att arbeta framför datorn är det skönt att tvingas ta några ordentliga spadtag då och då.
En annan tillfredsställelse är att man ser resultatet av sitt jobb. Nu är det redan näst intill omöjligt att komma ihåg hur det såg ut när vi köpte torpet för snart ett år sedan. Då fanns det högar med skrot överallt som nu är borta. Bilden som skall beskriva det här är dålig men kommer från en film vi tog med en liten kamera då vi var där för första gången.
Ungefär där högen fanns finns nu vår fina utetupp. Den ojämna marken till toan har jag jämnat ut genom att flytta blomsterbestånd och fyllt gropar så att man skall komma dit helskinnad i mörkret också. Gräs har jag också sått. Jag är löjligt stolt över min prestation, men det må man få vara ibland!

Lopptorgsfynd som gläder

Som bekant gillar jag lopptorg och knappt hålla mig ifrån dem (om inte Krisu sätter gasen i botten och vi susar förbi i hög hastighet vilket brukar hända då och då). Under veckoslutet ordnade en granne i Borgå ett lopptorg och då kunde han inte längre hålla mig borta. Vi är nämligen inte speciellt bortskämda med loppisar på gatan där vi bor. Så dit skulle jag, och dit gick jag med min mor i hälarna.

Vad det är som får mig så begeistrad av loppisar vet jag egentligen inte. Det att man kan köpa saker billigt är förstås trevligt men det är nog inte det som är drivkraften. Kanske det istället är det att man kan hitta något som man verkligen tycker om. Saker med det där lilla extra som inte helt enkelt finns på något annat ställe. Det att priset sedan är förmånligt är ett plus som gör det möjligt för mig att köpa.
Ett intressant faktum är att jag inte måste köpa något om jag är på ett loppis. Är egentligen ganska kräsen men om jag inte får en möjlighet att kolla upp det får jag nästan cravings och stress... Tolka det bara - loppisneuros är nog diagnosen.

Men om vi återvänder till veckoslutet och mina loppisfynd så bar vi hem ett litet sött sidobord, en vacker handbroderad duk med jugendmönster, en söndrig hatthylla som blir jättefin renoverad till torpet, dynvar och den här lilla charmiga ljusstaken/fotogenlampa på bilden som verkligen fascinerar mig. Se på den fina reflektorn som är både vacker och gjord för att öka fotogenlampans ljusstyrka. Se också på mönstret, man kunde använda det i en schablon:o).
Tänkte först placera ljusstaken som dekoration i utetuppen men ångrade mig när jag tog bilden. Den passar ju utmärkt i fönstersmygen som får blir ett kommande hem åt den.

Var det ljus!

Gårdagen gick i Strömforstecken och kom hem, trött men lycklig. Det nya golvet är så fint och förändrar hela stugan till en ljus härlig plats. Samtidigt som vi for dit tog vi med stora möbler så som skåpet så att vi får utrymme här hemma i lidret till annat.

Krisu och hans pappa har gjort ett fint jobb men var i lördags litet sur på min kära. Efter att hans far farit hem tyckte han att han skulle ta sig en titt på den gamla bastuugnen av gjutjärn. Den var fastgjuten i betonggolvet och han hade redan länge försökt få bort den. Han hade tagit med sig en rejäl kofot och började jobbet ensam. Det lyckades och efter det ansåg han att ugnen måste ut, så han släpade ut den. Sen såg han hur fult golvet där den varit var ojämt och fult så han gjorde en ram och blandade till den sista av betongen och började gjuta...
När han kom hem var han helt färdig och hade ont i ryggen. Han möttes förstås av hustrulikt ogillande, man måste ta vara på sig själv och inte slita ut kroppen trots att man är duktig!

Nåja, var inte särskilt sur länge och desto gladare när jag såg golvet. Mina föräldrar var med i går och det var roligt att kunna börja mäta gardinlängder. Samtidigt så ger det ju en bild av hur det kommer att se ut! Har fått fina bomullssatingardiner av min kusin M som blev över när hon och hennes man renoverade huset - tack. Gardinmodellen på bilden kommer med andra ord att pryda de flesta av fönstrena, placerad så högt uppe längs väggen för att släppa in så mycket ljus som möjligt!

Nu läggs det golv

Det är en så spännande dag i jag. Medan jag är här hemma är Krisu och hans far i full gång med att förbereda och inleda golvläggningen på torpet. Bilden är tagen då vi första gången steg in i torpet (lägg märke till de fina röda stolarna). Har inte ännu någon bild hur det ser ut med färdigt golv. De facto blir inte golvet färdigt ännu på länge eftersom det finns en kakeldel som vi lägger om först i nästa sommar. Men laminatgolvet, det läggs under veckoslutet och jag är så spänd på resultatet.

Nåja hoppas att Krisu kom ihåg kameran så att jag kan uppdatera bloggen med läget i kväll. Ja om nu någon höjer på ögonbrynen och undrar varför jag inte är med så kan jag bara konstatera att det blir mer jobb gjort om jag inte är där. Suck, tyvärr helt sant och dessutom skulle my dear husband inte för allt i världen vilja ha mig med i dag. Men imorgon...

Små viktiga detaljer

Det sägs att det är detaljerna som avgör slutresultatet och det stämmer ju. Om man satsar stort men inte bryr sig om det lilla kan allt gå åt skogen. Visst kan det göra det ändå, men jag antar att det viktigaste är att man kommer ihåg de små sakerna och inte bara de stora. Framför allt måste man bry sig om projektet.

Här är i varje fall två olika exempel på detta. Glasknopparna ovan kommer till garderoben som transformeras från två begagnade klädskåp från ett kontor till ett raffigt förvaringsskåp i formgivaren Josef Franks anda. Skåpet målades redan tidigare vitt och dörrarna skall, så snart vi får det på plats, tapetseras med en härlig tapet designad av Frank. Hans Flora-byrå är världskänd och jag har inspirerats av denna. Blev så glad när jag i Helsingfors hittade dörrknopparna i glas. Fick en fix-idé att det skulle vara glashandtag på skåpet men de fanns bara inte att få i kära lilla Borgå!

Handtagen i borstad metall kommer åter på köksskåpen. Köpte redan snäckskalshandtag i antikmässing men de passar inte in i stilen så det får bli de här. De andra återanvände jag genom att ge dem till mamma. Hon har redan länge drömt om nya handtag till köksskåpen som renoverades någon gång på 80-talet, och tog tacksamt emot dem.
De på bilden har jag inte rusat ut för att köpa utan sökt fram ur vår "fyndlåda". Dit hamnar saker och ting som jag fyndat för ett förmånligt pris och tror att de kan komma till nytta någongång (Min fina designtapet fanns i samma behändiga låda och köptes för 10 euro för några år sedan). Just nu tycker jag att nyansen kommer att passa utmärkt till mahognyn eftersom den är litet mjukare än den vanliga kromen. Får se vad jag tycker när de är fastskruvade...

När gammalt blir som nytt

Nu arbetar vi för fullt med att återuppliva köksmöblemanget (eller de få skåpen som vår gubbe radat på varandra i köket) som fanns i torpet när vi köpte det. Beslutet att låta mahognyskivorna synas står ännu kvar trots att jag är medveten att det kan bryta mot den mer traditionella inredningen. Samtidigt tar skivorna upp det bruna i taken och gör att det inte seglar allena över våra huvuden, topp eller flopp det får vi se sedan och de går ju alltid att måla:o)!

Den lilla kökshurtsen på bilden skall målas, få hjul och hoppeligen bli som ny. Den hörde till det som jag genast ratade när jag såg den. Men efter noggranna mätningar har jag kommit underfund med att något större inte ryms under diskbordet. Den är med andra ord som gjord för platsen och får duga. Rentvättad och målad förstås.

Min melankoliska stämning från igår har lättat en aning. En orsak är att jag var på ett intensivt yogaflow-pass igår. Vi som går på den kursen har konstaterat att när man en gång har prövat på yoga dragen av vår yogalärare Inari Lantto, så är man fast. Kroppen vaknar till liv medan svetten lackar och man njuter av att få göra sitt yttersta. Alla borde ha sin egen Inari som drar en tillbaka till världen och får energin att flöda när det känns dystert och mörkt.

Höstmelankoli på torpet

Nu är hösten verligen kommit till torpet. Trots att det ännu är varmt i luften känns den krispiga kylan redan av i luften, löven har sakta gulnat och snart är sommaren definitivt förbi. Försöker njuta av de sista sommarresterna samtidigt som jag litet ledset kan konstatera att trädgårdsarbetet börjar vara över för säsongen. Det har regnat och de flesta av mina skyddslingar klarar sig själv.

Park sliden står ännu stolt på både jordkällaren och min lilla kulle och jag väntar på att den skall visa tecken på att Roundupbesprutningen har lyckats. Har försiktigt kollat hur läget bland planteringarna på jordkällaren verkar och avlägsnat blad som fått Roundup på sig. Kanske jag på så sätt kan förhindra att hela roten förstörs?

Nå, snart blir det i varje fall dags för allt krattande när löven faller. Som ni ser på bilden har trädgårdsredskapen fått en alldeles eget utrymme där de kan trängas. Jag är så glad över det :o). Alla de gamla redskapen som syns på bilden var där då vi köpte torpet och fungerar utmärkt. Under arbetets gång har vi hittat både en och annan spade och annat smått och gott. Krisus mamma har lyckats bäst och fyndat åtmnstone två spadar i olika högar!
Det finns inget som är så bra som en gammal väl inarbetad spade. Det går lätt att gräva när spadbladet smidigt tränger ned i jorden. Man behöver inte heller vara ängslig över att spaden skall gå sönder. Den är gjort för arbete och värt med än ett dussin nya billigspadar.

Utrymmet (för det är litet) är det som tidigare fungerade som vår gubbes wc. Det förklarar kanske behovet av en ny utetoa så snabbt som möjligt. Då när vi tittade på huset tog jag upp dörren och smällde sedan direkt igen den. Den gamla toan var hemsk men nu är det, tack och lov, mycket, mycket, bättre!

Dolda talanger kommer fram

Det är en otrolig känsla när man gör något som man inte trodde att man kunde, eller kanske helt enkelt aldrig föreställt sig att göra. Jag gjorde häromkvällen något sådant, det vill säga rappade. Muren i stugan blev bara halvvägs rappad när Krisu började med jobbet. Sedan tog bruket slut. Faktum är att om den inte är färdiggjord så kan man inte heller fortsätta med arbetet. Rappningen smutsar ned så mycket att man gärna vill ha den gjord och sen städa - inte tvärtom.

Själv är bästa dräng och i onsdags då jag köpte målfärg köpte jag också en säck med bruk till väggen. Sedan var det bara att ta tag i spateln och börja bre' ut eländet över de trist mörkbruna telgelstenarna i äkta 80-talsanda.
Det gick faktiskt som smort och när jag var klar så kändes tillfredställelsen över att jag klarat det i hela kroppen. Man måste utmana sig själv och när man dessutom har inrutat sedan barnsben en viss könsuppdelning för olika arbetsuppgifter är det bäst att bryta dem så snabbt som möjligt.

Det enda negativa med min rappning var att jag var så inne i jobbet att jag först när det var klart märkte att jag gjort allt utan handskar - inte bra. Tvättade förstås noggrant mina händer men litet bruk blev kvar under ringarna och nu får jag alltså gå ringlös till ett sår läker. Nå månne inte Krisu överlever saken!

De roliga stjärnorna i keramik är gjorda av keramikkonstnären Åsa Hellman. Köpte dem under konstrundan i Borgå då hon hade ateljén öppen för besökare. Såg framför mig dem just där ovanför spisen. Får se hur slutresultatet blir (och om de hålls uppe...). Än så länge finns det stödspikar som håller dem på plats men de tar vi bort.

Annars, skoj att vara tillbaka, kursen i Hfrs var rolig, intressant och intensiv och har halvt varit i koma efter den. Börjar med andra ord sakta vakna till en ny och arbetsdryg vecka. Sedan blir det lugnare igen och tid för skapande verksamhet av olika slag.

En liten parentes till sist. Själva gjutningen av kylskåpet är också gjord men när jag skulle plocka rabarberblad för att gjuta av det märkte jag till min bestörtning att de var halvt vissnade redan. Som sagt har jag ibland ett litet problem med att registrera tidens gång och det är ju september redan eller hur??? Hälsar Vimsan:o)!

Åter ett färgdilemma

Att välja färger är inte lätt och det får utebordet och -stolarna illustrera. Tog äntligen en bild där den enorma, öh, färgskillnaden syns. Själv har jag gett upp och låter det vara. Finns andra saker jag måste ta itu med.
På dagens agenda står, förutom att fotografera babysar, stolmålning (till vilka jag har köpt för ljus färg och måste köpa en mörkare nyans... bekant?) och Strömforsarbete. Längtar dit men särskilt långt kommer vi väl inte i dag heller. Men det får vara babysteps som gäller. Bättre än inget och vi har ju ett annat liv också.

Själv kommer jag på torsdag och fredag att uppleva den totala motsatsen till torparlycka. Deltar i en videokurs som hålls i Helsingfors. Annorlunda men skojigt. Njuter också av storstadens hektiska puls ibland, men i små portioner. Sen är det desto skönare att få komma hem till Borgå och krypa ned i soffhörnet. Framförallt är det skönt att på veckoslutet få fara ut till torpet och botanisera i trädgården.

Det vi skall göra är att gjuta kylskåpet. Sanden är nu torr (för att det inte skall börja mögla) och Krisu har hällt ett lager lekagrus på den. Innan själva gjutningen lägger han ännu ett lager styrox för isoleringens skull.
Det roliga med gjutningen är att jag skall leka kreativ med betongen och gjuta på rabarberblad. Har också fått en gammal plastblomkruka och skall försöka gjuta av. Det blir spännande och jag ser fram emot resultatet. Eftersom jag gör det av samma betong som Krisu använder blir det inte med finbetong för hobbybruk, så är litet orolig över resultatet. Men en sanning kommer man inte i från. Om man inte prövar så vet man inte. Snart vet jag med andra ord:o)!

Dags för Roundup

Så var vi äntligen där, det var dags för Roundup och en stor parentes i mitt ekologiska tänkande. Jag har redan länge förberett mig både mentalt (tycker inte om gifter av olika slag) och genom att skaffa så mycket info som möjligt.
Min fina plan att ta livet av park- och jätteslide genom att hälla roundup i de ihåliga stammarna demolerades ändå av att jättesliden tydligen har fått nog av mitt ständiga klippande och av den varma sommaren. Den håller sig under jorden - hoppeligen död och begraven. Parksliden växer däremot ännu fastän växtkraften är dålig och det finns bara halvmeters plantor med tunna stammar. Den syns på bilden genom att har nästan vågräta stora blad. Det betyder att det faktiskt inte finns dedär fina ihåliga stammarna vilket leder till att allt måste "duschas" med roundup. Tyvärr är det parksliden som är den hemskare av de två släktingarna och trots att nu allt impregnerats med en dubbelt så stark dos växtgift så har jag ingen aning om det är nog.
Det som jag vet är att den övriga växtligheten i trädgården nog har tagit skada och jag sörjer varje droppe som rann ned från bladen. Kände mig usel där jag gick med min sprayflaska. Eftersom parksliden har så starka rötter att den till och med kan skjuta upp genom husgrunden måste det ske. Vår lilla ängel gråter nog en tår för de oskyldiga växterna, tänkte jag dystert medan jag sprutade.
Bergeniorna på jordkällaren skadades nog för livet men de är så så många och det finns på andra ställen och blir över. Nå nu är det i varje fall time out för hundarna att vara på torpet i ett par veckor och vet att jag själv kommer att ha obehag för de besprutade delarna en tid framåt. Men livet går förstås vidare, trots att jag hoppas på ett slut för parksliden, så snart ser jag väl framåt igen :o).

Blomsternamn som poesi

Kan inte sluta fascinera mig över alla otroliga namn på blommor som det finns. Bergenior, rudbeckia, geranium, violer, akvileija, mm. De är som poesi och sångtexter och har väl inte så förvånande använts i sådana sedan urminnes tider.

Därför känns det så roligt att få lära sig hur blommorna egentligen ser ut. Det som låter som något stort och präktigt kan ibland visa sig vara en liten, men utsökt vacker blomma som man måste ta sig en extra titt på för att uppskatta. Men det är det värt. De minsta blommorna är oftas så fina och näpna trots att det är de stora färggranna man lägger märke till. Synd!

Den usla bilden är från en gammal stenkantad blomstersäng som totalt fått växa igen. Bergeniorna har med tiden tagit över kommandot och gräset har vuxit över de höga stenkanterna som man redan kan se en skymt av:o). Har så smått börjat med att rensa fram den och planterat bland annat en rudbeckia där, får se om den trivs tillsammans med de andra nykomlingarna.

Portbongning II och hunddrama

Porten är aktuell igen då vi i går tog med hundarna till torpet. Eftersom staketet ännu är halvvägs och porten fullkomligt LYSER med sin frånvaro så var jag litet orolig över hur de skulle hållas på området. Allt gick bra ända tills den enda bilen som överhuvudtaget kör på vår lilla väg kom. Keiko tjöt till och rusade ut rakt framför den, och de andra efter. Som tur var vår granne alert och stannade. Den här gången fick jag bara hjärtat i halsgropen men det kunde ha gått riktigt illa

Nu är alltså situationen den att hundarna inte kan komma med innan porten är klar. Synd för de hade faktiskt roligt. De "hjälpte" mig med planteradet och lekte leken vem kan äta mest kanankakkaa så att de antagligen mådde illa under hela hemfärden.
Eftersom den stora parkslideutrotingsdagen närmar sig är jag litet bekymrad. Den innebär ju användandet av Round up och det är inget för hundarna. Det ena alternativet är alltså att göra färdigt staket&port, njuta där med hundarna och låta växten vara. Det andra alternativet är att anfalla med alla medel och låta hundarna vara hemma. Vi kan ju inte ändå bo där ännu så är bara där under dagarna. Så får det får nog bli så, när jag tänker efter. Måste göra vad jag kan för att slippa dendär hemska saken:o).

OBS, porten på bilden finns vid den charmiga trädgårdsaffären vid den gamla järnvägsstationen i Borgå.

Den röda stolarmén

Ett faktum man inte kommer ifrån är att det inte är särskilt roligt att måla pinnstolar av olika slag. Det här är ingen nyhet för mig, men något som jag åter är otrevligt varse om just nu eftersom jag börjat måla de röda stolarna. De tre stolarna på bilden skall få sällskap av några pinnstolar à la Lilla Åland.
Alla stolarna fanns i torpet då vi köpte dem och har en pigg röd färg. Det är i varje fall inte en färg som ingår i mitt färgschema så måste helt enkelt åtgärda dem trots att det tar emot. Nå, en av dem har fått ett första lager ljusgrönt så det finns hopp någonstans långt bortom horisonten!

Har frossat i blomrea och längtar efter att få fara ut till torpet och plantera. I väntan på att få komma i jorden finns det en hösthortensia, en rudbeckia, höstanemoner och en skir ljusrosa ros som jag är speciellt förtjust i. Men allt beror på hur Krisu mår. Själv känner jag mig äntligen bättre och förkylningen verkar ha gett med sig medan Krisu däremot är hes och eländig. Stackarn!!!

Lovisa Historiska Hus

Under veckoslutet ordnades Lovisa Historiska Hus, det vill säga det otroligt populära evenemanget som förr kallades Renovera Ger Mera (om jag nu inte har helt hjärnsläpp alltså). Det är alltid roligt att få titta in i de härligt nyrenoverade hemmen där man har inrett med pietet samt tagit historien i beaktande när det gäller både möbelval och byggsätt.
Har tidigare alltid skrivit om det i någon tidning vilket har skapat en extrapress på att prestera som tagit bort en del av charmen i evenemanget. I går besökte mamma och jag LHH i lugn och ro och gick både på antikmarknader och på konstutställningar. En av dem var Christer Åbergs fina utställning på Alexandersgatan. Härliga tavlor!
Hann också ta en titt in i några hem och bilderna är därifrån. Någon kilometer utanför Lovisa insåg jag tyvärr att kameran blev hemma. Fick med andra ord fiska fram telefonen ur handväskan för att överhuvudtaget ha något att visa.
Bilden med den gröna soffan är från Eija Klauckes charmiga lilla torp i Strömfors. I det har hon på ett fåtal kvadratmeter har skapat ett underbart litet hem. Och trädgården den skall man inte ens prata om, den är magnifik!
Då pratar jag bara om hennes egen trädgård. Hon har ju också en upplevelseträdgård. Eija's Garden, som vi tyvärr inte hann besöka. Å andra sidan, då vill jag ha kameran till hands för att ta vara på de idéer som föds under vandringen.

Ett besök på Knipan

Äntligen, skulle man kunna säga. Jag har äntligen besökt restaurang Knipan i Ekenäs. Det är en sak jag länge önskat göra men när vi varit där har det inte varit säsong för sommarrestaurangen.
En orsak för mitt intresse för restaurangen är historiens fläkt som får mitt romantiska sinne att vakna. En annan orsak är helt enkelt att den på 80-talet ägdes av mammas småkusin och det hela var mycket spännande för ett tonårigt jag.
Nå i går beställde Krisu och jag varsin latte och goda bärpajer med hemgjord glass då vi försökte döda litet tid i ett eftermiddagtstängt Ekenäs. Jag njöt förutom av maten också av själva ambiensen i huset och såg framför mig alla eleganta dansare från början av 1900-talet. Kanske någon i släkten från Ekenäs har gjort en svängom på dansgolvets tiljor.
Orsaken att vi var i Ekenäs var att Nenne svor faneden och föräldrarna hade kallats in för att vara med, men också för att den nyblivna jägaren skulle få skjuts hem. Lättad var han i varje fall när han kom stegande ut från porten till Drakan för en välförtjänt permission. Nu blir det nya tider då den tärande rekryttiden är över och han skall koncetrera sig på den nya uppgiften som signalman. Skönt i varje fall att han är hemma igen:o).

Projekt tuppen

Äntligen är projekt tuppen klart. Nu återstår alltså bara att hänga upp den på dörren till - just det - utetuppen!
Nej, låt oss ta det från början. Tuppen i plåt på bilden hittade Krisu i lidret bakom ett skåp. På dess baksida står det att den är gjord år 1980. En sådan skatt kan man ju inte lämna oanvänd.
Tuppen skall alltså få dekorera utetuppen. Vad passar bättre än en tupp på tuppen.
Ni minns mina varnade ord om en alltför ivrig schablonanvändning. Kunde ändå inte låta bli att gräva fram mina gamla schabloner efter att tuppen målats svart. Fick gräva ordentligt i vårt förvaringsrrum innan jag hittade dem. Hann redan tro att jag slängt dem i ett anfall av att städa upp mitt liv och slänga onödiga saker. Gör sådant ibland och ångrar mig oftast senare.

Men i ett skåp fanns de, samlade i en mapp. Gamla, kära och använda om och om igen. Schablonen på bilden är gjord av riktigt schablonpapper som min kompis Annika Blåfield brukar tillverka. Det är både snyggt och hållbart.
Själv föredrar jag att använda schabloner utskurna i plast. De håller längre och kan tvättas. Plast som används i byggarbete brukar vara både lätt att skära ut och tillräckligt tjockt för att hållas stadigt. Man brukar få tag i det i Etolabutiker.
Lägg märke till att jag endast använde en del av schablonen. Tycker själv om den stiliserade tulpanen och att den ypperligt lämpar sig på en finfin tuppstjärt:o).

Härliga, härliga regn

Nu har det regnat även i Lovisa och jag kan inte tro att det inte har regnat i Strömforsregionen. Vilken lycka att gräsmattan, blommorna och allt som törstat efter vatten äntligen får vad de behöver. Skulle kunna dansa galna regndanser om jag varit där men har fått nöja mig med att njuta av regnet här i Borgå.

New Dawn-rosen har i varje fall mått bra fastän det inte regnat. Den är planterad i halvskugga, och har fullt av vackra knoppar. Kanske det är ett tack för att den äntligen fick en ordentligt stöd i solitt gjutjärn. Synd att det misslyckades på bilden jag försökte ta, men får väl försöka på nytt!

Vi tog hem köksskåpen som fanns i torpet då vi köpte det. Då var min fasta mening att aldrig använda dem men vid ändrade planer ändrade idéer. De är av mahogny, 70-talistiska och asfula, tyckte jag. Plötsligt började jag fundera att tänk om man inte skulle måla dem utan spara mahognyytan. Få se vad det blir och om det är för massivt så får man väl måla det i efterskott. Är faktiskt litet inspirerad över tanken.

I kväll skall jag på jobb men sedan är det väl att ta itu med projekt tuppen. Den hittade vi i lidret - var annars - och genomgår nu en uppiffning:o).

Ändrade planer igen

Så har det gått som det har gått och vi har nya planer för köksdelen. Efter det följer dominoeffekten. När man ändrar på en del flyttas allt. Planen är nu att sätta köksdisken mot ena väggen i stället för att den skulle stå mitt i rummet som det var redan när vi köpte torpet. Det var faktiskt Krisus idé och jag sköt förstås ned den direkt.
Efter en stund började jag fundera över saken och kom underfund med att mycket blir lättare bara man har en vägg bakom disken. Och nu är förstås situationen den att den får bli på sin nya plats som bilden visar. Framför den kommer det att komma ett draperi så att man inte ser rakt in. För att få hyllor målar vi upp några gamla väggskåp som fanns där.

Ett offer i planeändringarna är mitt halvmåneformade bord. Dit kommer istället skåpet som skulle stå där diskbordet kom.... Ja listan är lång över vad som flyttades och är nog nöjd trots att förlusten av bordet sved. Å andra sidan måste man ha förvaringsutrymme i ett hus och till det duger inte ett halvmåneformat bord hur fint det ändå var planerat att bli:o).

Kalas i sol, mot alla odds

Så var den här, lördagen. Dagen med det stora sommarkalaset som jag väntat på hela sommaren. Det är nog så att när vi inte har speciellt mycket fester så har Krisus födelsedag blivit vår stora sommarfest.
Nå trots dåliga väderrapporter och en flunssig hustru med feber så hölls den och var riktigt trevlig. Min mamma ställde verkligen upp med hela buffén och sin enorma organisationsförmåga så ett stort tack till henne! Vädret visade sig också från sin goda sida, och what the Heck, om det skulle ha regnat hade jag väl bara fått vara tacksam. Det är kruttorrt där och vattentunnorna är tomma igen.

Log i mjugg när jag såg min fina utegrupp vars stolar nu är återförenade med bordet. Det är två totalt olika gråa nyanser som definitivt inte passar ihop. Så nästa steg är att måla bordet med den sista skvätten i träoljeburken. Hoppas det räcker till för ett tunnt lager så är jag äntligen nöjd. Börjar bli litet av en don Quijote som slåss mot väderkvarnarna när det gäller utegruppen men skall man ha det bra, så får man väl jobba för det :o).
Det röda bordet fungerade bra och värmde mammas hjärta. Hon blev så glad över att vi har tagit det tillvara när hon läste det här på bloggen. Men ett mer praktiskt bord får man dock söka efter. Nu är det bara att vika ihop det och ställa den vid en vägg i lidret. Funderar ibland över hur man skall vinterförvara bumlingarna som är polulära i dag.

Ännu några ord om festen. Det verkade som om gästerna tyckte om torpet och uppskattade trädgården. Nå, trots att jag än så länge bara gjort babysteps där är den min stolthet. Så jag förevisade den till lust och leda för alla.
Vår vita trädgårdsbänk fick inte vara med på festen. Provsatt det nyreparerade underverket innan gästerna kom, och tro det eller ej. Trots de längre skruvarna så rasade sitsen in igen, det du Krisu. Tur att det inte hände för gästerna!

Flunssa och schablonplaner

Ibland tar jag fler bilder än jag änvänder i ett inlägg. Nu kommer det väl tillpass då jag ligger nerbäddad med en otäck flunssa som håller - eller håller inte - på att bryta ut. Det får de närmsta dagarna utvisa. De innefattar förstås också Krisus födelsedagsfest så jag börjar bli litet frustrerad vid det här laget, får ge ett surt smiley fastän jag vanligtvis försöker se det positiva i det mesta :o(.

Nåja, bilden handlar om schablondrömmar. Har i ett anfall av lathet köpt en färdig schablom som det står Le jardin på. Den skall komma på en vitoljad trädgårdsbänk som vi räddat ur lidret. Eller egentligen var det ett ryggstöd och sidohandtagen med ben till en innesoffa som Krisu hittade. En dag hörde jag ett förfärligt hamrande och sågande på gården och det visade sig att han hittat en sitsdel som vi engång hade planerat till en trädgårdsgunga. Projektet blev aldrig av men delarna blev kvar i vårt lider här hemma i Borgå och kom nu väl till pass.
Efter det var det min tur att behandla den med träolja och det blev till sist en riktig representabel bänk. Skall visa den på bild genast när den är färdigtdekorerad.

En litet typisk incident som jag råkade ut för under veckoslutet var att jag lugnt satte mig på bänkens sits som efter en stund rasade in. Min kära make hade använt för korta skruvar när han satte sitsen på plats och... Tur att det inte hände när vi hade gäster. Skulle vara just sådär typiskt mig och sedan skulle man få skämmas igen.

Det är alltid skäl att höja ett varningens finger när det gäller en allt för entusiastisk användning av schabloner. En, till och med två olika schabloner kan vara vackra att se på, men när man blir för inspirerad och schablonerar både det som kan och inte kan schabloneras blir det bara eländigt. Någon måtta med allt med andra ord. Ha en bra dag alla!

Retroheaven och bordsmålning

Kvällen har gått i målandets tecken och jag har dragit det sista lagret träolja på utegruppen. Kan äntligen säga att jag är nöjd efter en tids oroande över hur de skall se ut. Skall ta en bild på lördag när vi har kalaset och allt är uppdukat och fint. Det är roligt att arbeta med saker och ting man senare skall använda. Man får tillfredställelsen att veta att man gjorde det själv. Inte köpt och transporterat till platsen utan verkligt arbetat och planerat.

För vi skall ha kalaset i trädgården!!! Vägrar gå med på att vi har arbetat i vårt anletets svett hela sommaren och när ett av sommarens mål - dvs födelsekalaset - kommer regnar det. Än så länge har de lovat sol så jag håller tummarna.

Vi tog med ett riktigt retro uteklaffbord från torpet för att göra det till ett reservbord för exempelvis fester. Genast när jag såg det sade jag att det inte fick kastas bort utan vi skulle byta ut bräderna och måla om det. I söndags tog vi hem det och när jag målade de övriga utemöblerna tog Krisu fram det. Han började rengöra det och det var i betydligt bättre skick än vi trott. Det dröjde inte länge innan han gick in i vårt verktygsskjul och kom ut med en av sina sprayburkar. En silverfärg som han brukar måla fälgar med. Det nästa han hämtade ut var en röd sprayfärg som han hade i köpt för länge sedan. Han såg så lycklig ut att jag inte nändes säga att jag planerat helt andra färger för bordet. Nu lyser bordet rött igen. Det är inte som nytt men går bra att använda, och när det inte behövs så är det bara att vika ihop det och sätta in det i lidret!