torstai 23. syyskuuta 2010

Parkslide och skrothögar



För tillfället kämpar parksliden ännu på och har svårt att låta bli att köpa en ny trädgårdsgiftflaska och spraya på, åtminstone på några ställen. Måste bara ha tålamod och vänta - slow life, ni vet. Sist och slutligen så har det ju inte gått så lång tid sedan vår hemska besprutningsdag. Jag har ännu dåligt samvete för den. Samtidigt gör tanken att det inte var tillräckligt mig ångestfylld. Jag ser framför mig en sommar till med svettlackande rensning (klipp) som tar timmar varje gång man kommer till torpet.
Bladen till parksliden på bilden hänger en aning och hoppas innerligt att det betyder att den ändå har påverkts. Att bladen inte bara hänger för att det är höst och den så småningom vissnar helt av naturens gång. För att sedan livskraftigt uppstå i vår till en ny kamp:o(.

Den här veckan har betytt arbete och bara arbete men nu börjar det lugna ned sig och kan snart byta till torpmode. Det längtar jag efter. Att vara där är balsam för själen och gör mig (och Krisu förstås) gott.
Redan det att man arbetar fysiskt är tillfredställande. Låter löjligt men om man, som jag, är van att arbeta framför datorn är det skönt att tvingas ta några ordentliga spadtag då och då.
En annan tillfredsställelse är att man ser resultatet av sitt jobb. Nu är det redan näst intill omöjligt att komma ihåg hur det såg ut när vi köpte torpet för snart ett år sedan. Då fanns det högar med skrot överallt som nu är borta. Bilden som skall beskriva det här är dålig men kommer från en film vi tog med en liten kamera då vi var där för första gången.
Ungefär där högen fanns finns nu vår fina utetupp. Den ojämna marken till toan har jag jämnat ut genom att flytta blomsterbestånd och fyllt gropar så att man skall komma dit helskinnad i mörkret också. Gräs har jag också sått. Jag är löjligt stolt över min prestation, men det må man få vara ibland!

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti