Så var vi äntligen där, det var dags för Roundup och en stor parentes i mitt ekologiska tänkande. Jag har redan länge förberett mig både mentalt (tycker inte om gifter av olika slag) och genom att skaffa så mycket info som möjligt.
Min fina plan att ta livet av park- och jätteslide genom att hälla roundup i de ihåliga stammarna demolerades ändå av att jättesliden tydligen har fått nog av mitt ständiga klippande och av den varma sommaren. Den håller sig under jorden - hoppeligen död och begraven. Parksliden växer däremot ännu fastän växtkraften är dålig och det finns bara halvmeters plantor med tunna stammar. Den syns på bilden genom att har nästan vågräta stora blad. Det betyder att det faktiskt inte finns dedär fina ihåliga stammarna vilket leder till att allt måste "duschas" med roundup. Tyvärr är det parksliden som är den hemskare av de två släktingarna och trots att nu allt impregnerats med en dubbelt så stark dos växtgift så har jag ingen aning om det är nog.
Det som jag vet är att den övriga växtligheten i trädgården nog har tagit skada och jag sörjer varje droppe som rann ned från bladen. Kände mig usel där jag gick med min sprayflaska. Eftersom parksliden har så starka rötter att den till och med kan skjuta upp genom husgrunden måste det ske. Vår lilla ängel gråter nog en tår för de oskyldiga växterna, tänkte jag dystert medan jag sprutade.
Bergeniorna på jordkällaren skadades nog för livet men de är så så många och det finns på andra ställen och blir över. Nå nu är det i varje fall time out för hundarna att vara på torpet i ett par veckor och vet att jag själv kommer att ha obehag för de besprutade delarna en tid framåt. Men livet går förstås vidare, trots att jag hoppas på ett slut för parksliden, så snart ser jag väl framåt igen :o).
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti