Det har hunnit gå ett år sedan vi för första gången såg torpet och därefter blev torpägare i rask takt. Det har varit ett år med en hel del känslor. Mest glädje och iver och egentligen ganska litet av ilska, frustration och besvikelse.
Minns hur jag reagerade när jag för första gången såg till salu annonsen i en Lovisabanks fönster. Såg var det fanns på den lilla kartan vid fotografiet och tänkte; fel plats.
Det gick några dagar och jag googlade platsen och märkte att det nästan bara var stora vägar dit, ett i mitt tycke stort plus. Funderade ännu en tid tills jag beslöt mig för att gå in till fastighetsförmedlaren för att fråga mer om det. Tänkte att jag annars kommer att ångra mig. Under tiden hade jag på nätet sett bilderna av interiören och konstaterat att litet färg kanske kunde åstadkomma under.
Torpet hade faktiskt varit till salu under hela sommaren och setts av många som alla tackat nej. När vi var där för den första gången hade jag i mitt sinne gjort mig redo för det värsta. Det jag såg var en liten stuga som hade en relativt nygjuten grund, bräderna på väggarna verkade ganska nya, interiören var mörk men om man tog bort gardinerna och målade väggarna kom man redan långt. Ett snyggt innertak medan det yttre var hemskt, en vattenläcka i "kamarn'" och en mängd av möjligheter.
Trädgården var igenvuxen och där fanns en hel del konstigheter som plåtskjulet - nu lyckligen borta - och ingången till jordkällaren - som ännu är ogjord på grund av tidsbrist.
Starkast var ändå känslan av att någon brytt sig om stället och arbetat mycket med detaljerna medan helheten på så sätt hade fått lida.
Det är faktiskt i trädgården som det skett mest. Den har varit en enorm glädjekälla för mig som riktigt har kunnat frossa i att plantera, planera och odla. Allt det är egentligen en fullständig överraskning för mig. Har tidigare njutigt av trädgårdsarbete i en mindre skala när vi hyrde ett litet hus i Forsby. Kunde ändå inte föreställa mig att det skulle bli en sådan passion:o).
Det första som försvann var det stora beståndet av gullris mitt på gräsmattan. Redan så litet åstadkom en helt annan känsla när man stod på gården. Nu växer det tätt med gräs där gullriset fanns. Vi har sått två tre gånger för att det säkert skulle växa...
I stugan har vi nog åstadkommit en hel del trots att vi inte ännu kunnat bo där. För ett år sedan fantiserade jag nog att vi redan då sommaren började skulle vara klara med renoveringen och bo där under veckosluten. Jo, man får nog le. Jag är litet överoptimistisk ibland.
Kan inte säga annat än att det har varit ett bra år för oss under vilket mycket har hänt. Kanske litet annat än jag trott men det har gett desto mera. Nyligen skrev jag att det så många gånger varit balsam för själen att vara där och arbeta. Och mer skall det bli för vi har ju faktiskt bara börjat!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti