Det dundrade ordentligt i går kväll när vi kom ut till torpet. Det var det första åskvädret som jag varit med om just där, så litet spännande var det nog. Det bästa var att det jagade in mig från trädgården till stugan och målarpenseln.
Innan jag började måla så satte jag mig ned på en av de röda pinnstolarna och såg mig omkring. Samtidigt försökte jag riktigt känna efter hur jag upplevde miljön. Det var en positiv upplevelse och kändes skönt. Satt där och betraktade allt jobb vi lagt ned. Såg på tapeterna. De är jättefina och tar fam taket utan att det känns som om det skulle falla ned över en. En känsla som jag var rädd för eftersom det är så bastant. Gillar också min damastvita färg. Den är ljus, men är inte kallt ljus utan utstrålar istället värme.
Kanske det ändå är så att arbetet måste få ta sin tid. De rätta tapeterna och färgerna kommer inte direkt. I stället utvecklas ideér sakta och man hittar det rätta. Om man hela tiden piskar på så gör man lätt misstag som senare ångras.
Efter att ha suttit en stund och bara trivts tog jag itu med att tejpa fönsterlisterna och började måla. Som det syns på bilden använder jag bara blå målartejp. Bryr mig inte om ifall den kostar dubbelt mer än den vanliga målartejpen (som jag faktiskt inte förstår varför den överhuvudet kallas målartejp). Med blå målartejp behöver man inte vara lika rädd att tapeter och annat underlag skall rivas sönder när tejpen dras bort. Den brinner inte heller fast för att finnas med i tjugotals år bara därför att den vägrar lossna. Så om jag kan ge något råd som verkligen är lönande så är det att använda blå målartejp :o)!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti