Tiden rinner iväg och det som i min fantasi borde ha varit klart senast den sista maj är inte påbörjat på ännu. Nåja, min fantasi skall man inte lita på, den är alltid överdrivet optimistisk - eller ibland pessimistisk - men faktum är att arbetet har gått betydligt långsammare än jag kunnat föreställa mig.
En orsak är att det fula plåtskjulet tacksamt rasade ihop i vintras. Vi fick börja, efter att snön smultit, att städa upp, hitta nya förvaringsplatser mm. En annan orsak är den lyckokänsla jag får av trädgårdsarbetet och att plantera mina fynd. Hit hör också det återkommande arbetet med att klippa av jätte- och parksliden som jag ju inte kan rå för.
Den tredje orsaken är värmen. Nu när Krisus semester är slut och han kommer hem efter en lång dag i ett inte luftkonditionerat utrymme så känns det kanske inte helt frestande att fara ut till Strömfors och börja arbeta i hettan. Summa summarum är i varje fall att vi får skärpa oss och sluta leva i det blå.
- Nu får du sluta köpa växter vi hinner ju inte göra nåt annat än plantera den, sa Krisu då jag fyndade min lila syrén som saknats från trädgården.
Näven i bordet alltså, men på en snällt sätt... (Den som var lilaaktig var en jättefin ungersk syrén men visst måste man ju ha en lila syrén ocks. Fastän den heter vulgaris...)
Ja, så var det sagt och nu funderar jag förstås hur jag skall kunna köpa alla mina höstreafynd utan att göra honom ledsen, arg, frustrerad... Välj själv!
I dag skall i varje fall min vulgaris ned i jorden medan resten av skyddslingarna skall få rejält med vatten. Pust, svettas redan. Det lär ju vara värmerekord igen. Själv har jag inte satt min fot utanför huset och njuter i husets svalaste rum men snart måste man ut i hettan.
Håller här inne, i skydd för hettan, på med ett intressant projekt men mer om det senare - är bara så inspirerad :o)
Bilden är en vecka gammal och från vårt körsbärsträd, få se om alla bär redan fallit ned, de börjar bli mogna. Är litet hjälplös i det här fallet. Skörda, vaddå?
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti