De röda stolarna vi hämtade hem från torpet har stört mig ända sedan i fjol höst då de forslades hit. Illröda stod de då på gården och retade mig med sin granna färg. Började måla en stol men kom aldrig längre.
Nu har jag samlat alla mina krafter i två perioder och målat dem. De blev bra men det är ingen dröm att måla pinnstolar minsann. Och när ännu pedanten och perfektionisten inom mig vaknar är det näst intill en mardröm. Men nu är de som sagt målade, klara och jag känner mig som en ny människa.
Brukar tänka hur mycket roligare det är att använda saker som man själv satt ned litet energi på att fixa upp, men ibland känns det ändå för mycket. Den fina känslan infinner sig exakt då arbetet är klart och man hunnit pusta ut en stund. Då är det dags att gå och titta på föremålet, vara nöjd med sig själv och kanske till sin stora fasa hitta nåt som blivit fel. Sen tas möbeln i bruk och man glömmer snabbt bort alla missar som i efterskott upptäckts.
Bifogar en bild av en verklig mission impossible som vi kommer att ta itu med under hösten. Egentligen är jobbet värre än det ser ut och det kommer bara att behövas litet slipning, limning och oljning. Delarna på bänken hör till min pappas gamla kontorsstol som jag tar med till torpet. Den kommer att bli bra till min sekretär och kanske jag sitter och jobbar i den. Det får tiden utvisa men hoppas att det blir på det sättet!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti