Älskade trädgårdsskjul

Aah.. vad fint det är att vara tillbaka hemma och i lugn och ro få skriva ett blogginlägg. Videokursen var rolig men det är skönt att komma tillbaka i sina gamla hjulspår och få göra de saker som man brukar om morgnarna. Förutom att det var en trevlig kurs så träffade jag en tidigare kurslärare och tanken föddes om en kurs till. Troligen styr jag nosen mot Hfrs snart igen i deckarskolans tecken. Det blir roligt och jag bara känner hur inspirationen till mitt ofärdiga bokmanus åter flödar till och karaktärerna vaknar till liv efter en ettårig törnrosasömn.

Men till det älskade torpet och det fina lilla trädgårdsskjulet. Det har fått en alldeles egen hylla där jag ordnat mina saker. Trädgårdsskjulet är my turf och därifrån skall Krisu hålla sig borta. Han har redan hunnit placera ett spett där som jag tittat litet snett på. Snart kommer väl mer och mer så länge det finns plats. Men låt gå för spettet, man kan väl använda det i trädgårdsarbete också.
Hyllan är världens skrangligaste sak som inhandlades på det eminenta varuhuset Hong Kong. För säkerhets skull stod det redan på förpackningen att den skulle fästas i väggen annars skulle den nog rasa med ett brak vid minsta lilla ojämnhet i golvet. Tänk vad mycket mer spännande det skulle ha varit om man köpt det i Hong Kong. Men därifrån skulle man väl släpa hem litet finare hyllor:o).

Flera av trädgårdsredskapen som syns på bilden köptes för många år sedan från en tysk billighetskedja och är bokstavligen obrukbara. Går i två delar när man använder dem. Mitt favoritredskap är dock den fina hackan med trähandtag (engelsk), till vänster på hyllan, som jag en gång köpte på rea. Njuter att få använda det praktiska lilla verktyget som också är vackert. Det passar mitt sinneslag som jag gärna vill kalla estetiskt.
Nej, ha det nu bra i dag. Själv skall jag nu ut och göra bussiness denna soliga höstdag!

Babysteps

Mina mål för den här bloggen känns aningen ironiska så här retrospektivt sett. Meningen var ju att bjuda på härliga inredningsbilder som inspirerar. Det närmaste jag kommit det är faktiskt det här toafönstret där kannan och fatet i varje fall har en liten charmfaktor. Att fatet är av plast hoppas jag att ni förbiser. Så småningom skall det bytar ut till ett proslinsdito med avlopp. Och den enda tvål som får användas där är självklart miljövänlig - ingen ironi här inte!
Nå hiljaa hyvää tulee som det heter på det första inhemska och snart är vi faktiskt i den situationen att jag kanske kan erbjuda trevliga interiörer och stilleben. Men innan dess får jag mumla mitt mantra slow life, slow life Marit...

Nåväl, nu kommer jag i varje fall att vara obloggad i några dagar för jag skall delta i videokursen i Hfrs igen. Förväntar mig mycket jobb och ett tillstånd som påminner om en totalkoma när jag kommer hem med buss halv sex på kvällen.

Om någon undrar vad jag tänker göra med snöbärsbusken har jag kommit till en kompromiss. Under den tid som den bär bär (!) kommer jag att ingärda hela kullen med ett provisoriskt staket. Fiffigt vad! Med andra ord skjuter jag upp problemen till framtiden, och vem vet kandske vetenskapsmännen före det har hittat på något som utrotar parkslide :o), vi hörs om några dagar, ha det så bra!

Höstängel och snöbärsbuske

Vår lilla trädgårdsängel sitter ute en fin dag på sin sten och begrundar livets allvar. Det är högt i tak den här dagen när hösten är som allra bäst. Nästan som en indiansommardag när man var barn.
Det är så roligt med betongprydnadsföremål för att man faktiskt kan lämna dem ute året om. Ser fram emot att ta bilder av ängeln under hela året - bara för att visa årets växlingar. Så mycket grönt finns där nog inte för att det skall vara helt beskrivande men försöka duger alltid. En positiv livssyn är det viktiga. Både för änglar och oss vanliga dödliga.

Snöbärsbusken vars bär syns framför ängeln har gett mig ett dilemma. Den lilla kullen - som också är fylld av parkslide - har flera snöbärsbuskar med de vita vackra, men giftiga, bären.
Det som bekymrar mig är förstås hundarna och att de tycker om att äta bär från buskar. Det bevisades häromveckan hemma i trädgården. I deras hundgård finns också min mors björnbärsbuskar som i år hade fina stora bär. Mamma hade följt med dem och väntade ivrigt på den stora dagen hon kunde plocka dem.
Själv såg jag till min förvåning hur Keiko & comp. stod och smaskade i sig de största bären som var på lämplig noshöjd. De tuggade så att det bara blev delar kvar av bären.
När stackars mamma kom dit, utrustad med skål för att skörda bären, möttes hon av en av snåla hundar besudlad buske. Hon förstod ingenting innan jag förklarade det hela för henne. Månne inte björnbären i nästa år kommer att bindas betydligt högre uppe än i år:o).
Men tillbaka till snöbärsbusken. Bären lär inte smaka särskilt gott så risken är förstås inte väldigt stor att hundarna skall äta av dem. Men den finns och jag oroar mig. Problemet är parksliden. Om jag klarar av att få den decimerad så finns ändå rötterna under kullen som kan vakna till liv igen om man börjar gräva. Och det finns så mycket snöbärsbuskar att man måste gräva för att få bort dem. Vad göra när man bara har dåliga alternativ?

A perfect day

I dag var det den perfekta höstdagen för en arbetsresa ut till torpet. Solen sken och det var dis i luften. Ute var det varmt och vi njöt medan vi jobbade.
Bilden ett exempel hur det kan gå om man gör plåttak av använda plåtar som redan från förut har hål. Det regnar alltså in på toan och inför vintern måste det åtgärdas. Vad gör min kära make, byter ut plåtarna mot nya? Nej. Bygger ett filttak- nej! Han täcker taket med en dubbel presenning och håller tummarna att den inte skall rivas sönder i höststormarna. Nå det ser i varje fall bättre ut än jag trodde, så tummen i varje fall upp för det.
Är inte min tupp fin på utetuppen. Ännu bättre blir det förstås när utetoan blir fint röd med en blå dörr:o)
Jag målade i dag första varvet på en avlång bänk i furu som skall komma i förstugan. Bänken såg så lång ut här hemma så jag var rädd att den skulle vara alltför stor. Det visade sig vara tvärtom, den var för kort men i stället nästan för bred. Den hörde till det vi hämtade hem från Sverige. Själv trodde jag att det var en bastubänk. När jag målade den hittade jag stora nitar av koppar och mässingbeslag under den. Hoppas att jag inte har vanhelgat någon designbänk. Vi har nu kommit underfund med att min gudmor hade en del designmöbler... Visst skulle det vara snopet, men å andra sidan gillar jag bara inte furumöbler.

Torsdagspysselkväll

Har tillbringat en trevlig kväll i smyckeskonstens tecken. Skriver mer om det i morgon:o).
Har blivit alldeles hooked på att göra smycken. Eftersom jag är en "planerare" i själ och hjärta ägnar jag en hel del tid åt att gå igenom hur man skall göra dem i huvudet. Sen är det bara att sätta ihop dem. Fast måste nog medge att när inspirationen faller på hittar man på små förbättringar under arbetets gång.
Kanske är ordet pyssel litet fel i det här sammanhanget för det indikerar på något man gör mera för skojs skull genom att klippa och klistra. Skulle gärna hitta några återförsäljare för mina smycken så skulle man kunna göra mera. Alltså ha jobb också då när alla artiklar är skrivna.
Nåja, nu måste jag rusa på en spännande träff med en kompis, skoj, vi skall planera kommande projekt:o).

Parkslide och skrothögar

För tillfället kämpar parksliden ännu på och har svårt att låta bli att köpa en ny trädgårdsgiftflaska och spraya på, åtminstone på några ställen. Måste bara ha tålamod och vänta - slow life, ni vet. Sist och slutligen så har det ju inte gått så lång tid sedan vår hemska besprutningsdag. Jag har ännu dåligt samvete för den. Samtidigt gör tanken att det inte var tillräckligt mig ångestfylld. Jag ser framför mig en sommar till med svettlackande rensning (klipp) som tar timmar varje gång man kommer till torpet.
Bladen till parksliden på bilden hänger en aning och hoppas innerligt att det betyder att den ändå har påverkts. Att bladen inte bara hänger för att det är höst och den så småningom vissnar helt av naturens gång. För att sedan livskraftigt uppstå i vår till en ny kamp:o(.

Den här veckan har betytt arbete och bara arbete men nu börjar det lugna ned sig och kan snart byta till torpmode. Det längtar jag efter. Att vara där är balsam för själen och gör mig (och Krisu förstås) gott.
Redan det att man arbetar fysiskt är tillfredställande. Låter löjligt men om man, som jag, är van att arbeta framför datorn är det skönt att tvingas ta några ordentliga spadtag då och då.
En annan tillfredsställelse är att man ser resultatet av sitt jobb. Nu är det redan näst intill omöjligt att komma ihåg hur det såg ut när vi köpte torpet för snart ett år sedan. Då fanns det högar med skrot överallt som nu är borta. Bilden som skall beskriva det här är dålig men kommer från en film vi tog med en liten kamera då vi var där för första gången.
Ungefär där högen fanns finns nu vår fina utetupp. Den ojämna marken till toan har jag jämnat ut genom att flytta blomsterbestånd och fyllt gropar så att man skall komma dit helskinnad i mörkret också. Gräs har jag också sått. Jag är löjligt stolt över min prestation, men det må man få vara ibland!

Lopptorgsfynd som gläder

Som bekant gillar jag lopptorg och knappt hålla mig ifrån dem (om inte Krisu sätter gasen i botten och vi susar förbi i hög hastighet vilket brukar hända då och då). Under veckoslutet ordnade en granne i Borgå ett lopptorg och då kunde han inte längre hålla mig borta. Vi är nämligen inte speciellt bortskämda med loppisar på gatan där vi bor. Så dit skulle jag, och dit gick jag med min mor i hälarna.

Vad det är som får mig så begeistrad av loppisar vet jag egentligen inte. Det att man kan köpa saker billigt är förstås trevligt men det är nog inte det som är drivkraften. Kanske det istället är det att man kan hitta något som man verkligen tycker om. Saker med det där lilla extra som inte helt enkelt finns på något annat ställe. Det att priset sedan är förmånligt är ett plus som gör det möjligt för mig att köpa.
Ett intressant faktum är att jag inte måste köpa något om jag är på ett loppis. Är egentligen ganska kräsen men om jag inte får en möjlighet att kolla upp det får jag nästan cravings och stress... Tolka det bara - loppisneuros är nog diagnosen.

Men om vi återvänder till veckoslutet och mina loppisfynd så bar vi hem ett litet sött sidobord, en vacker handbroderad duk med jugendmönster, en söndrig hatthylla som blir jättefin renoverad till torpet, dynvar och den här lilla charmiga ljusstaken/fotogenlampa på bilden som verkligen fascinerar mig. Se på den fina reflektorn som är både vacker och gjord för att öka fotogenlampans ljusstyrka. Se också på mönstret, man kunde använda det i en schablon:o).
Tänkte först placera ljusstaken som dekoration i utetuppen men ångrade mig när jag tog bilden. Den passar ju utmärkt i fönstersmygen som får blir ett kommande hem åt den.

Var det ljus!

Gårdagen gick i Strömforstecken och kom hem, trött men lycklig. Det nya golvet är så fint och förändrar hela stugan till en ljus härlig plats. Samtidigt som vi for dit tog vi med stora möbler så som skåpet så att vi får utrymme här hemma i lidret till annat.

Krisu och hans pappa har gjort ett fint jobb men var i lördags litet sur på min kära. Efter att hans far farit hem tyckte han att han skulle ta sig en titt på den gamla bastuugnen av gjutjärn. Den var fastgjuten i betonggolvet och han hade redan länge försökt få bort den. Han hade tagit med sig en rejäl kofot och började jobbet ensam. Det lyckades och efter det ansåg han att ugnen måste ut, så han släpade ut den. Sen såg han hur fult golvet där den varit var ojämt och fult så han gjorde en ram och blandade till den sista av betongen och började gjuta...
När han kom hem var han helt färdig och hade ont i ryggen. Han möttes förstås av hustrulikt ogillande, man måste ta vara på sig själv och inte slita ut kroppen trots att man är duktig!

Nåja, var inte särskilt sur länge och desto gladare när jag såg golvet. Mina föräldrar var med i går och det var roligt att kunna börja mäta gardinlängder. Samtidigt så ger det ju en bild av hur det kommer att se ut! Har fått fina bomullssatingardiner av min kusin M som blev över när hon och hennes man renoverade huset - tack. Gardinmodellen på bilden kommer med andra ord att pryda de flesta av fönstrena, placerad så högt uppe längs väggen för att släppa in så mycket ljus som möjligt!

Nu läggs det golv

Det är en så spännande dag i jag. Medan jag är här hemma är Krisu och hans far i full gång med att förbereda och inleda golvläggningen på torpet. Bilden är tagen då vi första gången steg in i torpet (lägg märke till de fina röda stolarna). Har inte ännu någon bild hur det ser ut med färdigt golv. De facto blir inte golvet färdigt ännu på länge eftersom det finns en kakeldel som vi lägger om först i nästa sommar. Men laminatgolvet, det läggs under veckoslutet och jag är så spänd på resultatet.

Nåja hoppas att Krisu kom ihåg kameran så att jag kan uppdatera bloggen med läget i kväll. Ja om nu någon höjer på ögonbrynen och undrar varför jag inte är med så kan jag bara konstatera att det blir mer jobb gjort om jag inte är där. Suck, tyvärr helt sant och dessutom skulle my dear husband inte för allt i världen vilja ha mig med i dag. Men imorgon...

Små viktiga detaljer

Det sägs att det är detaljerna som avgör slutresultatet och det stämmer ju. Om man satsar stort men inte bryr sig om det lilla kan allt gå åt skogen. Visst kan det göra det ändå, men jag antar att det viktigaste är att man kommer ihåg de små sakerna och inte bara de stora. Framför allt måste man bry sig om projektet.

Här är i varje fall två olika exempel på detta. Glasknopparna ovan kommer till garderoben som transformeras från två begagnade klädskåp från ett kontor till ett raffigt förvaringsskåp i formgivaren Josef Franks anda. Skåpet målades redan tidigare vitt och dörrarna skall, så snart vi får det på plats, tapetseras med en härlig tapet designad av Frank. Hans Flora-byrå är världskänd och jag har inspirerats av denna. Blev så glad när jag i Helsingfors hittade dörrknopparna i glas. Fick en fix-idé att det skulle vara glashandtag på skåpet men de fanns bara inte att få i kära lilla Borgå!

Handtagen i borstad metall kommer åter på köksskåpen. Köpte redan snäckskalshandtag i antikmässing men de passar inte in i stilen så det får bli de här. De andra återanvände jag genom att ge dem till mamma. Hon har redan länge drömt om nya handtag till köksskåpen som renoverades någon gång på 80-talet, och tog tacksamt emot dem.
De på bilden har jag inte rusat ut för att köpa utan sökt fram ur vår "fyndlåda". Dit hamnar saker och ting som jag fyndat för ett förmånligt pris och tror att de kan komma till nytta någongång (Min fina designtapet fanns i samma behändiga låda och köptes för 10 euro för några år sedan). Just nu tycker jag att nyansen kommer att passa utmärkt till mahognyn eftersom den är litet mjukare än den vanliga kromen. Får se vad jag tycker när de är fastskruvade...

När gammalt blir som nytt

Nu arbetar vi för fullt med att återuppliva köksmöblemanget (eller de få skåpen som vår gubbe radat på varandra i köket) som fanns i torpet när vi köpte det. Beslutet att låta mahognyskivorna synas står ännu kvar trots att jag är medveten att det kan bryta mot den mer traditionella inredningen. Samtidigt tar skivorna upp det bruna i taken och gör att det inte seglar allena över våra huvuden, topp eller flopp det får vi se sedan och de går ju alltid att måla:o)!

Den lilla kökshurtsen på bilden skall målas, få hjul och hoppeligen bli som ny. Den hörde till det som jag genast ratade när jag såg den. Men efter noggranna mätningar har jag kommit underfund med att något större inte ryms under diskbordet. Den är med andra ord som gjord för platsen och får duga. Rentvättad och målad förstås.

Min melankoliska stämning från igår har lättat en aning. En orsak är att jag var på ett intensivt yogaflow-pass igår. Vi som går på den kursen har konstaterat att när man en gång har prövat på yoga dragen av vår yogalärare Inari Lantto, så är man fast. Kroppen vaknar till liv medan svetten lackar och man njuter av att få göra sitt yttersta. Alla borde ha sin egen Inari som drar en tillbaka till världen och får energin att flöda när det känns dystert och mörkt.

Höstmelankoli på torpet

Nu är hösten verligen kommit till torpet. Trots att det ännu är varmt i luften känns den krispiga kylan redan av i luften, löven har sakta gulnat och snart är sommaren definitivt förbi. Försöker njuta av de sista sommarresterna samtidigt som jag litet ledset kan konstatera att trädgårdsarbetet börjar vara över för säsongen. Det har regnat och de flesta av mina skyddslingar klarar sig själv.

Park sliden står ännu stolt på både jordkällaren och min lilla kulle och jag väntar på att den skall visa tecken på att Roundupbesprutningen har lyckats. Har försiktigt kollat hur läget bland planteringarna på jordkällaren verkar och avlägsnat blad som fått Roundup på sig. Kanske jag på så sätt kan förhindra att hela roten förstörs?

Nå, snart blir det i varje fall dags för allt krattande när löven faller. Som ni ser på bilden har trädgårdsredskapen fått en alldeles eget utrymme där de kan trängas. Jag är så glad över det :o). Alla de gamla redskapen som syns på bilden var där då vi köpte torpet och fungerar utmärkt. Under arbetets gång har vi hittat både en och annan spade och annat smått och gott. Krisus mamma har lyckats bäst och fyndat åtmnstone två spadar i olika högar!
Det finns inget som är så bra som en gammal väl inarbetad spade. Det går lätt att gräva när spadbladet smidigt tränger ned i jorden. Man behöver inte heller vara ängslig över att spaden skall gå sönder. Den är gjort för arbete och värt med än ett dussin nya billigspadar.

Utrymmet (för det är litet) är det som tidigare fungerade som vår gubbes wc. Det förklarar kanske behovet av en ny utetoa så snabbt som möjligt. Då när vi tittade på huset tog jag upp dörren och smällde sedan direkt igen den. Den gamla toan var hemsk men nu är det, tack och lov, mycket, mycket, bättre!

Dolda talanger kommer fram

Det är en otrolig känsla när man gör något som man inte trodde att man kunde, eller kanske helt enkelt aldrig föreställt sig att göra. Jag gjorde häromkvällen något sådant, det vill säga rappade. Muren i stugan blev bara halvvägs rappad när Krisu började med jobbet. Sedan tog bruket slut. Faktum är att om den inte är färdiggjord så kan man inte heller fortsätta med arbetet. Rappningen smutsar ned så mycket att man gärna vill ha den gjord och sen städa - inte tvärtom.

Själv är bästa dräng och i onsdags då jag köpte målfärg köpte jag också en säck med bruk till väggen. Sedan var det bara att ta tag i spateln och börja bre' ut eländet över de trist mörkbruna telgelstenarna i äkta 80-talsanda.
Det gick faktiskt som smort och när jag var klar så kändes tillfredställelsen över att jag klarat det i hela kroppen. Man måste utmana sig själv och när man dessutom har inrutat sedan barnsben en viss könsuppdelning för olika arbetsuppgifter är det bäst att bryta dem så snabbt som möjligt.

Det enda negativa med min rappning var att jag var så inne i jobbet att jag först när det var klart märkte att jag gjort allt utan handskar - inte bra. Tvättade förstås noggrant mina händer men litet bruk blev kvar under ringarna och nu får jag alltså gå ringlös till ett sår läker. Nå månne inte Krisu överlever saken!

De roliga stjärnorna i keramik är gjorda av keramikkonstnären Åsa Hellman. Köpte dem under konstrundan i Borgå då hon hade ateljén öppen för besökare. Såg framför mig dem just där ovanför spisen. Får se hur slutresultatet blir (och om de hålls uppe...). Än så länge finns det stödspikar som håller dem på plats men de tar vi bort.

Annars, skoj att vara tillbaka, kursen i Hfrs var rolig, intressant och intensiv och har halvt varit i koma efter den. Börjar med andra ord sakta vakna till en ny och arbetsdryg vecka. Sedan blir det lugnare igen och tid för skapande verksamhet av olika slag.

En liten parentes till sist. Själva gjutningen av kylskåpet är också gjord men när jag skulle plocka rabarberblad för att gjuta av det märkte jag till min bestörtning att de var halvt vissnade redan. Som sagt har jag ibland ett litet problem med att registrera tidens gång och det är ju september redan eller hur??? Hälsar Vimsan:o)!

Åter ett färgdilemma

Att välja färger är inte lätt och det får utebordet och -stolarna illustrera. Tog äntligen en bild där den enorma, öh, färgskillnaden syns. Själv har jag gett upp och låter det vara. Finns andra saker jag måste ta itu med.
På dagens agenda står, förutom att fotografera babysar, stolmålning (till vilka jag har köpt för ljus färg och måste köpa en mörkare nyans... bekant?) och Strömforsarbete. Längtar dit men särskilt långt kommer vi väl inte i dag heller. Men det får vara babysteps som gäller. Bättre än inget och vi har ju ett annat liv också.

Själv kommer jag på torsdag och fredag att uppleva den totala motsatsen till torparlycka. Deltar i en videokurs som hålls i Helsingfors. Annorlunda men skojigt. Njuter också av storstadens hektiska puls ibland, men i små portioner. Sen är det desto skönare att få komma hem till Borgå och krypa ned i soffhörnet. Framförallt är det skönt att på veckoslutet få fara ut till torpet och botanisera i trädgården.

Det vi skall göra är att gjuta kylskåpet. Sanden är nu torr (för att det inte skall börja mögla) och Krisu har hällt ett lager lekagrus på den. Innan själva gjutningen lägger han ännu ett lager styrox för isoleringens skull.
Det roliga med gjutningen är att jag skall leka kreativ med betongen och gjuta på rabarberblad. Har också fått en gammal plastblomkruka och skall försöka gjuta av. Det blir spännande och jag ser fram emot resultatet. Eftersom jag gör det av samma betong som Krisu använder blir det inte med finbetong för hobbybruk, så är litet orolig över resultatet. Men en sanning kommer man inte i från. Om man inte prövar så vet man inte. Snart vet jag med andra ord:o)!

Dags för Roundup

Så var vi äntligen där, det var dags för Roundup och en stor parentes i mitt ekologiska tänkande. Jag har redan länge förberett mig både mentalt (tycker inte om gifter av olika slag) och genom att skaffa så mycket info som möjligt.
Min fina plan att ta livet av park- och jätteslide genom att hälla roundup i de ihåliga stammarna demolerades ändå av att jättesliden tydligen har fått nog av mitt ständiga klippande och av den varma sommaren. Den håller sig under jorden - hoppeligen död och begraven. Parksliden växer däremot ännu fastän växtkraften är dålig och det finns bara halvmeters plantor med tunna stammar. Den syns på bilden genom att har nästan vågräta stora blad. Det betyder att det faktiskt inte finns dedär fina ihåliga stammarna vilket leder till att allt måste "duschas" med roundup. Tyvärr är det parksliden som är den hemskare av de två släktingarna och trots att nu allt impregnerats med en dubbelt så stark dos växtgift så har jag ingen aning om det är nog.
Det som jag vet är att den övriga växtligheten i trädgården nog har tagit skada och jag sörjer varje droppe som rann ned från bladen. Kände mig usel där jag gick med min sprayflaska. Eftersom parksliden har så starka rötter att den till och med kan skjuta upp genom husgrunden måste det ske. Vår lilla ängel gråter nog en tår för de oskyldiga växterna, tänkte jag dystert medan jag sprutade.
Bergeniorna på jordkällaren skadades nog för livet men de är så så många och det finns på andra ställen och blir över. Nå nu är det i varje fall time out för hundarna att vara på torpet i ett par veckor och vet att jag själv kommer att ha obehag för de besprutade delarna en tid framåt. Men livet går förstås vidare, trots att jag hoppas på ett slut för parksliden, så snart ser jag väl framåt igen :o).

Blomsternamn som poesi

Kan inte sluta fascinera mig över alla otroliga namn på blommor som det finns. Bergenior, rudbeckia, geranium, violer, akvileija, mm. De är som poesi och sångtexter och har väl inte så förvånande använts i sådana sedan urminnes tider.

Därför känns det så roligt att få lära sig hur blommorna egentligen ser ut. Det som låter som något stort och präktigt kan ibland visa sig vara en liten, men utsökt vacker blomma som man måste ta sig en extra titt på för att uppskatta. Men det är det värt. De minsta blommorna är oftas så fina och näpna trots att det är de stora färggranna man lägger märke till. Synd!

Den usla bilden är från en gammal stenkantad blomstersäng som totalt fått växa igen. Bergeniorna har med tiden tagit över kommandot och gräset har vuxit över de höga stenkanterna som man redan kan se en skymt av:o). Har så smått börjat med att rensa fram den och planterat bland annat en rudbeckia där, får se om den trivs tillsammans med de andra nykomlingarna.

Portbongning II och hunddrama

Porten är aktuell igen då vi i går tog med hundarna till torpet. Eftersom staketet ännu är halvvägs och porten fullkomligt LYSER med sin frånvaro så var jag litet orolig över hur de skulle hållas på området. Allt gick bra ända tills den enda bilen som överhuvudtaget kör på vår lilla väg kom. Keiko tjöt till och rusade ut rakt framför den, och de andra efter. Som tur var vår granne alert och stannade. Den här gången fick jag bara hjärtat i halsgropen men det kunde ha gått riktigt illa

Nu är alltså situationen den att hundarna inte kan komma med innan porten är klar. Synd för de hade faktiskt roligt. De "hjälpte" mig med planteradet och lekte leken vem kan äta mest kanankakkaa så att de antagligen mådde illa under hela hemfärden.
Eftersom den stora parkslideutrotingsdagen närmar sig är jag litet bekymrad. Den innebär ju användandet av Round up och det är inget för hundarna. Det ena alternativet är alltså att göra färdigt staket&port, njuta där med hundarna och låta växten vara. Det andra alternativet är att anfalla med alla medel och låta hundarna vara hemma. Vi kan ju inte ändå bo där ännu så är bara där under dagarna. Så får det får nog bli så, när jag tänker efter. Måste göra vad jag kan för att slippa dendär hemska saken:o).

OBS, porten på bilden finns vid den charmiga trädgårdsaffären vid den gamla järnvägsstationen i Borgå.

Den röda stolarmén

Ett faktum man inte kommer ifrån är att det inte är särskilt roligt att måla pinnstolar av olika slag. Det här är ingen nyhet för mig, men något som jag åter är otrevligt varse om just nu eftersom jag börjat måla de röda stolarna. De tre stolarna på bilden skall få sällskap av några pinnstolar à la Lilla Åland.
Alla stolarna fanns i torpet då vi köpte dem och har en pigg röd färg. Det är i varje fall inte en färg som ingår i mitt färgschema så måste helt enkelt åtgärda dem trots att det tar emot. Nå, en av dem har fått ett första lager ljusgrönt så det finns hopp någonstans långt bortom horisonten!

Har frossat i blomrea och längtar efter att få fara ut till torpet och plantera. I väntan på att få komma i jorden finns det en hösthortensia, en rudbeckia, höstanemoner och en skir ljusrosa ros som jag är speciellt förtjust i. Men allt beror på hur Krisu mår. Själv känner jag mig äntligen bättre och förkylningen verkar ha gett med sig medan Krisu däremot är hes och eländig. Stackarn!!!